Allt du inte visste att du behövde veta om valet i Portugal
Portugisisk inrikespolitik väcker sällan rubriker utanför Portugal och i synnerhet inte i ett land så långt bort som Sverige. Det är förståeligt. Men ibland kan det finnas skäl att bekanta sig även med det som inte verkar omedelbart relevant.
För att hålla intresset uppe börjar vi med det mest klickvänliga: populism. Portugal har länge hört till den ständigt krympande skara länder som saknat framgångsrika högerpopulister. Det dröjde så länge som till 2019 innan Chega (“Det räcker”) bildades. De kom in i parlamentet med blygsamma en procent i valet samma år (Portugal saknar en skarp procentspärr) och ökade till sju procent 2022.
Sedan dess har de fortsatt växa och inför nyvalet på söndag är Chega trea i mätningarna med omkring 17 procent. Läser man referat av den portugiska valrörelsen är det mycket som känns igen från svensk debatt: den portugisiska högern är splittrad över huruvida man bör samarbeta med populisterna eller inte. Det förs en mediedebatt huruvida det är rasistiskt att, som den tidigare socialistiske premiärministern Pedro Passos Coelho nyligen har gjort, koppla samman ökad invandring med otrygghet. Det anordnas anti-rasistiska demonstrationer (mot vilka Chega själva har ordnat motdemonstrationer på temat “det finns ingen rasism i Portugal”).
Men här finns också en väsentlig skillnad. Att det redan är val igen i Portugal beror på en mycket omfattande korruptionsskandal. 2022 vann Socialistpartiet egen majoritet, men har sedan dess helt på egen hand snubblat bort detta läge som svenska partier knappt kan drömma om längre. Halva regeringen har redan hunnit avgå, inklusive premiärministern, flera av dem efter att ha gripits av polis, misstänkta för grova mutbrott gällande bland annat utfärdandet av tillstånd för vätgas och litiumbrytning i vad som framstår som en gigantisk portugisisk grön bubbla.
I ett sådant läge är det förstås svårt att avfärda ett anti-etablissemangsparti som gör ett stort nummer av att eliten är korrupt. Den är ju bevisligen det.
Korruptionen är följaktligen ett av Chegas huvudnummer i valrörelsen, med en slogan som kunde varit skriven av Leif Östling: “så höga skatter för att finansiera korruptionen” står det på affischerna.
Därtill är partiet, förstås, motståndare till invandring, allmänt EU-skeptiskt och upptagna av brottsligheten mot vilken de kräver mycket hårdare tag (en medlemsomröstning för några år sedan gav ett mycket knappt nej till dödsstraffets återinförande). Partiledaren André Ventura, som tidigare kommenterat fotboll i tv, är starkt kritisk till islam och romer och därtill personligen motståndare till aborter och tjurfäktning men säger sig inte vilja förbjuda någon av företeelserna. Ekonomiskt står partiet långt till höger, med en numera ganska ovanlig kombination av nationalpopulism och fiskal konservatism. Chega vill ha kraftigt reducerad stat med i princip slopad omfördelning. I presidentvalskampanjen häromåret sa Ventura att han inte strävade efter att bli president för "alla portugiser" utan bara "de goda portugiserna". Från den skaran exkluderades inte bara kriminella utan också bidragstagare (som i retoriken ofta likställs med romer).
Chegas förväntade framgång är en historisk händelse i Portugal. Landet har sedan demokratiseringen på 1970-talet dominerats av två stora partier som turats om att regera: det socialdemokratiska Socialistpartiet och de, namnet till trots, liberalkonservativa Socialdemokraterna.
Inför det här valet har Socialdemokraterna, under ledning av nye partiledaren Luis Montenegro, ingått valkoalition med ett par mindre högerpartier (ytterligare något svenska politiker borde inspireras av, vilket jag tjatat om tidigare och Krister Thelin skriver förtjänstfullt om i Smedjan denna vecka). Medan Montenegro är avvaktande är småpartierna mer positiva till samarbete med Chega.
Så kommer Montenegro ta över Portugal? Kanske. Högerkoalitionen leder i mätningarna men avståndet är förvånansvärt litet trots korruptionsskandalerna. Utan samarbete med Chega blir det svårt.
Värt att notera är också att luften till slut tycks gå ur ett av Europas allra mest uthålliga kommunistpartier. PCP, som är ett i stora delar oreformerat kommunistparti som fortfarande stoltserar med hammaren och skäran och Lenin och som givetvis inte förmått ta ställning mot Rysslands krig, har suttit i alla parlament sedan 1970-talet, ofta med omkring en tiondel av väljarna bakom sig. Men nu har de sjunkit ner till omkring två procent i mätningarna. Söndagens val ser ut att bli deras sämsta i historien.
--------------------
Det pågår en intressant debatt om den tyska minneskulturen i ljuset av kriget mellan Israel och Hamas. Jens Christian Brandt skrev bra i DN häromdagen om Masha Gessens kritik, hon menar ju att minneskulturen står i vägen för en kritisk diskussion om Israel. Jag vill verkligen uppmana alla som är intresserade av att förstå nyanserna i den tyska debatten att läsa Philip Franzéns utmärkta bok Ett Sverige för vuxna, som ägnar stort utrymme åt just de historiska och kollektiva minnenas betydelse för tysk politik och samhällsutveckling.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
