En motvikt mot nutidsfetischismen
De flesta som arbetar med politik är av olika skäl strängt upptagna av nuet. Det är inte så konstigt. Saker händer, som behöver hanteras. Hela tiden. Regeringar behöver lösa problem, oppositionspartier behöver opponera mot lösningarna. Och journalister behöver rapportera om just detta.
Logiken är uppenbar, så också dess baksida. Tidsperspektivet blir nästan alltid alldeles för begränsat. Det försämrar förståelsen av vad som faktiskt händer, när betydelsen av enskilda beslut, enskilda aktörer, ja alla tänkbara enskildheter, ständigt överdrivs. På bekostnad av de långa linjerna, strukturerna, institutionerna. Sikten bakåt är helt enkelt för grumlig.
Det gäller paradoxalt också händelser av verklig historisk dignitet. Som det svenska Nato-inträdet. Den mediala rapporteringen har varit fyllig om alla oväntade turer i processen från inlämnandet av ansökan i maj 2022 fram till det slutliga godkännandet i det ungerska parlamentet i måndags. Mängder av träd har skildrats i detalj men vad vet vi egentligen om skogen? Det tycks uppenbart att det för många inblandade fortfarande är ganska oklart vad förändringen verkligen betyder för Sverige och vad som är att vänta framöver. Nato-inträdet blev lite för mycket en fortsättning på den vanliga rapsodiska politikrapporteringen. (Viktor Barth-Kron skrev bra om detta igår).
Nutidsfetischismen straffar framtiden lika hårt som den straffar historien. Få i politiken får betalt för att blicka längre än nästa val. Det är förvisso en styrka i en demokrati att ingen kan förvänta sig att ostörd få genomföra en serie av femårsplaner. Vi har inte längre ett parti, eller en partiadel, som sten för sten bygger vidare på sitt samhällsprojekt.
Men det är också en svaghet att partierna inte förmår formulera vare sig visioner eller välgrundade analyser av framtida utmaningar. Till och med när stora och välplanerade förändringar faktiskt genomförs - som Tidöpartiernas så kallade paradigmskiften i migrations- och rättspolitiken - tenderar de att framställas som en nödvändig politisk reaktion på händelser (skjutningar). Den idépolitiska inramningen är svag, den historiska förankringen närmast karikatyrartad.
Om jag skulle tvingas begränsa mig till ett enda svar på frågan vad man ska ha en tankesmedja till så är det detta: vi är en garant för att det finns någon i samhällsdebatten som alltid försöker tänja på tidsperspektiven, ifrågasätta dagens sanningar, formulera framtidens frågor, skissera politiska linjer bortom opinionsmätningarna.
Förhoppningsvis stämmer det mesta av det som vi på Timbro gör in i denna uppdragsbeskrivning, men kanske lite extra på två just nu mycket aktuella böcker.
Jag tänker dels på 50 historier om USA där Anders Johnson berättar den amerikanska historien ur delstaternas perspektiv. Stort utrymme ges åt varje delstats historia, liksom åt dem som format den: politiskt, kulturellt, ekonomiskt. Fortfarande aktiva politiker ges bara undantagsvis utrymme, i de flesta fall är det trots allt för tidigt att avgöra huruvida deras insatser motiverar en plats i framtida historieböcker.
Boken är förstås ett uppslagsverk, ett synnerligen vackert sådant. Men även den som ströläser några kapitel kommer få en mycket djupare förståelse för trögföränderligheten och motsägelsefullheten i amerikansk politik än den som mest följer rapporteringen om vad som händer i Vita huset, Kongressen och Högsta Domstolen. (Se längre ner i mailet för kommande event med Anders)
Jag tänker också på Varning för Swexit! av Carl Albinsson som lanseras nästa vecka. Här riktas blicken istället mot framtiden. För en EU-vänlig borgare som jag själv kan det vara lockande att slå sig till ro. Opinionsmätningarna visar ju ett rekordhögt stöd för medlemskapet. Men det enda vi vet säkert om opinioner är att de skiftar. Carl Albinsson försöker gräva djupare i attityderna och finner en mer komplicerad bild. Vilka slutsatser som borgerliga politiker kommer att dra är inte uppenbart, men här finns stoff de måste förhålla sig till. (Se längre ner i mailet för info om lansering mm)
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
