Dyr nota för populistisk politik
Senaste numret av The Economist pryds av en MAGA-keps på steroider där inte bara Amerika utan även Ungern, Italien, Nederländerna och ytterligare några länder ska bli great again. Allt under rubriken “The Right goes GAGA”. Där GAGA står för “Global Anti-Globalist Alliance”.
I huvudledaren påminns om hur långt ifrån modern marknadsvänlig konservatism som de nationalkonservativa partierna faktiskt befinner sig. De misstror marknader och storföretag. De ogillar frihandel och internationella samarbeten. De misstror däremot inte den starka staten, tvärtom ser de den som ett utmärkt redskap för att förverkliga egna visioner. De respekterar i många fall inte rättsstatens institutioner utan är tvärtom beredda att mixtra med dem för att gynna egna syften.
Poängen är viktig att hamra in, särskilt som den nationalkonservativa rörelsens intellektuella gör skarpa anspråk på arvet från Thatcher och Reagan - två konservativa politiker med en helt annan syn på liberala värden än Yoram Hazony eller Steve Bannon.
Men det är inte bara idealen som avviker. Vår tids nationalkonservativa är också dyra i drift. En forskningsstudie som publicerades i slutet av förra året undersökte de ekonomiska effekterna av populistiska partier vid regeringsmakten. Konsekvenserna var stora: 15 år med populistiskt styre beräknas ge 10 procents lägre BNP. (En annan studie på samma tema finns här)
Detta är en underskattad del av problematiken med högerpopulismen. Mycket energi ägnades åt att fördöma rörelserna baserat på deras ursprung och invandringspolitik, medan deras ekonomiskpolitiska program sällan granskats eller ens tagits på allvar.
Det är på ett sätt förståeligt. Populistiska partier har nästan aldrig ekonomiska frågor högst på agendan. Historiskt finns några undantag - Mogens Glistrups danska Framstegsparti på 1970-talet och svenska Ny demokrati i början på 1990-talet startade som protestpartier mot höga skatter och byråkrati - men i nutid har invandrings- och EU-motstånd alltid varit överordnat.
Det betyder förstås inte att den ekonomiska politiken är ointressant. Mönstret är inte entydigt, men överlag framträder en ganska påtaglig vänsterlutning. Högerpopulister och deras väljare vill ha skattesänkningar men inte till priset av försämrad välfärd. De vill minska offentliga utgifter men bara sådana som går till invandrare, minoriteter eller överstatliga organisationer. De har en i grunden protektionistisk syn på handel och internationell ekonomi.
Över tid är det dessutom flera av dessa partier som rört sig från höger till vänster. Sverigedemokraterna går här delvis emot strömmen; SD står i ekonomiska frågor längre till höger idag än för tio år sedan, även om det är uppenbart att man alltjämt står klart till vänster om regeringspartierna.
Så hur ska man förhålla sig till detta? The Economist landar i resonemang som redan tuggats omsorgsfullt i svensk debatt: ta oron på allvar, formulera egna svar på de frågor som ger de nationalkonservativa näring, sluta dygdesignalera, markera även mot vänsterns identitetspolitik, bejaka en sund patriotism.
Det låter med andra ord ganska mycket som Tidö. Och vad borgerliga debattörer efterlyst i Sverige åtminstone sedan 2014. Det är med andra ord redan vad som praktiseras här, utan att effekten är helt uppenbar.
Liberalismens styrka, avslutar The Economist, är dess anpasslighet. Liberalers förmåga att plocka upp idéer från feminister, socialister och libertarianer har varit till gagn för vår syn på rättvisa, jämlikhet och fria marknader.
Så långt instämmer jag. Frågan är dock vad som finns att hämta i den marknadsfientliga nationalkonservatism som nu vinner mark. Det är en myt att borgerliga partier i Sverige inte skulle brytt sig om nationella värden och gemenskap. Och den där globalistiska eliten som är ointresserad av vanligt folks bekymmer har jag hittills inte stött på utanför sagornas värld.
Men, som jag påpekade i en kolumn i DN nyligen: svensk borgerlighet har lika dåligt minne som självförtroende.
Tidösamarbetet kommer att vara relevant för lång tid. Inte bara för svensk politik utan också i framtida forskningslitteratur som exempel på vad ett samarbete mellan liberaler, liberalkonservativa och nationalkonservativa faktiskt kan innebära. Facit vet vi inte än. Kampen om sakpolitiken förs varje dag, oftast i det fördolda och jag betvivlar inte att liberalerna vinner en del segrar där. Kampen om historieskrivningen är jag dock rädd att man har gett upp på förhand.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
